Vem fan är det som kör egentligen?

Igår vilade Göran, därför tänkte matte att idag var en bra dag att ute i skogen försöka oss på några galoppfattningar. Matte resonerade som sådant: att Göran idag kanske fortfarande skulle vara lite sansad efter gårdagsens semester och därför skulle vi kunna träna på galoppfattningar i ett sansat tempo.

Nej. Sådant var inte fallet. Inte alls. Inte på långa vägar.
 Vi inledde våran tur med att bli spektakulärt rädda för en barnvagn, en trädrot och en vägkorsning. Sen var det ganska kört att försöka hålla sig på spåret "sansad". 

 Vi kunde göra ca en halv fattning, vilken resulterade i ett ordentlig bocksprång, följd av "hej då, nu draaaaaar jaaaaag!" och full fräs framåt. Matte, som inte hade mycket till broms att tala om, fick så vackert bara hålla i sig och följa med. Det planerade dressyrpasset i skogen blev snabbt omplanerat till ett lättare galopp-intervallpass istället. De tre första intervallerna gick bra, men i den fjärde och sista intervallen bestämde sig Göran för att det var fullständigt onödigt att bromsa, och därför så var det ingenting han tänkte göra. Matte fick gräla med de stora bokstäverna, och sen fick inte Göran galoppera mer.

Efter detta så skrittade vi hem, och på hemvägen så passade vi på att bli rädda för ett träd som ramlat över vägen (som vi gått över innan..), en sten och en vattenpöl. Matte var vid det här laget lika delar full i skratt som trött på spektaklet, samt övertygad om att någon måste ha bytt ut hennes häst.
Det är en sån jäkla tur för Göran att han är så söt att man inte kan bli arg på honom. Eller rädd för honom. Man skrattar mest eller tar sig för pannan och suckar. ;)
Men han hade roligt i alla fall, vi får se det så.

Snäll, oskyldig och ganska svettig i stallgången väl hemma.
Någon som känner igen den här busponnyn, för det gör då inte jag ;)

Puss och kram!