Äventyr utan vagn

 Då marken fortfarande är stenhård ute och Görans behov av att rastas växer mer och mer för varje dag, så bestämde sig matte för att en promenad skulle bli bra. Dock så duger ju inte den vanliga sortens promenad när man är en brun liten tjock häst, för det är skittråkigt. Så det så. Men matte hade ju så lämpligt fått sina nya tömmar hem i brevlådan kvällen innan, så därför åkte selen på, allting ställdes in för att passa Görans något för tillfället "fylliga" kropp och sedan på med tömmarna - oooooch det är ponnytömmar. Jaha.
Dock så dög de ju utmärkt till dagens aktivitet, då vi inte skulle ha någon vagn på, utan matte skulle promenera bakom.
Göran blev pigg och glad när selen åkte på, dock väldigt fundersam när vi började gå ifrån gården utan vagnen. Idag skulle vi prova att tömköra ute i skogen för första gången, innan har vi bara varit på banan. Det började bra, Göran var jetepigg och brydde sig inte ens om att det hade ramlat ner ett träd mitt över vägen, utan slank förbi så snabbt att matte inte hann reagera innan matte själv stod ungefär mitt i trädet.

Vi kan ju säga så här; matte är van att promenera fort med Göran. Men att promenera bakom Göran när man tömkör, det är en helt annan femma. Det som matte trodde skulle bli en lugn promenad med glad hest visade sig bli den svettigaste promenaden i år. Göran promenerade på i älgfart och glad som få, medans matte fick jogga bakom för att hänga med. I 25 minuter. Bör tilläggas att matte gjorde illa sitt ena knä dagen före julafton förra året och därför inte tränat på snart ett år, och även innan matte skadade knät så var matte inget fan av jogging.

De sista 200 metrarna hem hade matte sån håll att matte inte kunde andas, och ansiktfärgen låg någonstans mellan tomat och cola-röd. Därför har matte snabbt bestämt att alla aktiviteter som involverar sele kommer i framtiden alltid att även involvera en vagn. Så länge vi inte ska vara på banan. Så det så.

 

Puss och kram!