Pre-julmys

Idag var det dags för den årliga julfrukosten i stallet. Även fast det var tiiidigt så var det som vanligt jättetrevligt, och hästarna verkade nöjda med att äta sin frukost inne.
I spolspiltan hade de i vanlig ordning ställt upp ett bord med bl.a. gröt, bröd, mjölk och lussekatter på. Jag själv bidrog med "julgodis" i form av nougatkulor inlindade i mandelmassa och doppade i choklad, hemgjorda såklart, och skumtomtar (inte fullt lika hemmagjorda). Det verkade gå hem hos de flesta iaf :)

När sedan en av hästarna plötsligt bestämde sig för att vi fikat länge nog och därmed med buller brak meddelade att han minsann ville gå ut, så bestämde jag mig för att sticka ut och rida på en gång. Som sällskap fick jag två tjejer från stallet med sina ponnyer, och vi bestämde oss för att rida en lite längre sväng.

Trots att vi fick gå både brant nedåt och över diverse rötter och platta, stora stenar så stod vi på benen hela tiden och sadeln åkte inte fram en enda gång (tacka guuuud för gelépadden)! Sedan skulle vi trava upp för backen upp till teletornet, i grupp - vilket för dagen verkade vara jättekonstigt enligt Göran. Trots detta joggade på bra med fint tempo när han väl kommit över att det idag var gruppaktivitet som stod på schemat.
En av ponnisarna som var med blev dock lite väl enusiastisk emellanåt och taktade bakom oss, vilket smittade av sig på Göran så pass att även han taktade och låg på, vilket i sin tur gjorde att matte emellanåt inte hade mycket till broms.

Men ungefär mitt i backen som vi travade i, så fick göran nog av ponnyn som vid det här laget gått upp lite väl i varv och övergått i en ytterst energisk och otroligt kort och fin gallop, precis bakom oss, så då gjorde han någonting som han aldrig gjort innan och som han förmodligen aldrig kommer att göra om igen - han stannade av och bockade. Som en gunghäst. Ding-ding-ding, upp och ner tre gånger och sedan travade han på igen som om inget hänt. Det var inte speciellt högt upp och inte med speciellt stora rörelser heller, men tillräckligt för att matte skulle bli ståendes i någon form av lätt sits och undra vad fan det egentligen var som hände. Sedan kunde jag inte låta bli att skratta. Underbara häst! Detta trodde jag aldrig att jag skulle vara med om. Not in a million years.

När vi kom hem igen var han helt svettig trots att själva turen i sig inte var jättejobbig. Men det är jobbigt att hänga med sportponnysarna, uppenbarligen ;)
En sak som är säker är i alla fall att han lär klippas. Igen. För han ser ut som en björn nu. Igen.
Det blir tredje gången den här hösten/vintern, men så får det väl vara då.

 

Nöjd och något svettig kille efter ridturen :)

Puss och kram!