Inte som man tänkt sig

 Den här "Sven" verkar vara en envis jävel, eftersom han vägrar ge sig med sitt snökaos. I natt har det stormat nåt helt sjukt mycket och under dagen har det stått både bilar och stora lastbilar lite varstans efter vägarna och i dikena.
Jag och mamma skulle åka ut och gå med hundarna i skogen, men det slutade med att vi var tvugna att åka runt typ hela sundborn, eftersom det inte fanns någonstans att vända utan att köra fast. Snorhalt var det också, så vi var inte jätteroade. Det har varit så halt att bara ta sig till och från stallet har varit ett äventyr.

 Tjejen som går ute på lösdrift har fått på sig ett tjockt vintertäcke med helhals för att klara av att stå ute i stormen. De har ju självklart vindskydd i hagen, men gentlemannen hon går med släpper inte alltid in henne i huset. Och om han skulle bestämma sig för att inte göra det så är det ju viktigt att hon håller sig så varm som möjligt.

 Så återigen har "Sven" stått i vägen för våra motionsförsök. Matte känner sig faktiskt inte jättemanad att ta ut hästen på promenad när det snöar mängder och blåser så kraftigt att stora träd svajar oroväckande mycket. Det hade nog inte varit sådär superkul att få ett träd på sig, så därför fick Göran gå in runt 15.30, få på sig pyjamasen och käka mat i vanlig ordning. Bulan på rumpan ser bättre ut idag, men är fortfarande löjligt stor.

Imorgon ska vi verkligen försöka säga åt "Sven" att bete sig och inte kaosa så mycket, så att jag hinner motionera mina stackars små hestar.
Tills dess tänker jag mysa ner mig med hästkaka och te.

Puss och kram!