Väntan

Nackdelen med att ha världens bästa veterinär är att hon är i princip omöjlig att få tag på när hon behövs. Idag har jag väntat på samtal sedan 09 imorse - men skam den som ger sig! Jag vet att hon hör av sig när hon kan, så det gäller bara att hålla linjen öppen och snabbt snäsa av alla stackare som ringer mig. Förlåt mina vänner! ;) 

 

Idag ville ingen av mina godingar komma in och ut i skogen, så de fick gå kvar i hagen tills det var dax att gå in i stallet och mysa. Med undantag för Göran som fick gå upp på banan och promenera i ca 10 minuter, efter insläppet. 

 

 

 

Och tur var väl det egentligen, att de inte ville följa med, för när jag skulle köra Cubano i skogen så var jag helt övetygad om att vi skulle slå ihjäl oss båda två. Blixthalka på is så hård att broddarna inte går igenom ytan, plus en halv dm blötsnö, och så inga snösulor på det. 

Stackars lilla Kuben halkade runt som Bambi på hal i och höll på att gå omkull 3 gånger. 

 

Jag hade ingenstans att vända, utan vi fick försöka smyga oss runt skogen. Stackars lilla Cubano, såg helt förtvivlad ut emellanåt när fötterna bara stack iväg åt olika håll. Vid två tillfällen stannade han och tittade bak på mig med en blick som skrek "Hjälp mig! Vad ska jag göra?!" 

Vi tog oss  mot alla odds runt helskinnade och kunde sedan avsluta med att köra våra vändor på ängen, där det inte är halt. 

 

Usch, har aldrig varit så svettig någonsin efter att ha åkt en runda i skogen! Känslan av att inte alls veta vad eller hur man ska göra, när det är lika svårt att ta sig uppåt som neråt och när man inte har någonstans att ta vägen - den känslan är hemsk. Hade jag ridit hade jag ju iaf kunnat hoppa av och gå, men att ha vagnen påkopplad är en helt annan svårighetsgrad. 

 

Lesson learned, vi kommer inte att prova på detta igen!