Ibland suger livet.

Precis efter att jag slutat skolan idag så ringer mamma. En kvinna som bor på gården har ringt henne och berättat att Göran ligger ner i hagen, i snön, och att vi måste åka dit på en gång.
Jag får totalpanik och tänker att "antingen så han han kollik eller så dör han".

Det känns som att tiden går i slow motion tills vi är uppe i stallet, men när vi kommer upp så står han upp och äter. Puh, ingen kollik alltså.

Jag tar med honom in från hagen och sedan får han stå inne fram tills våran veterinär Ingela kommer.
Han beter sig konstigt inne. Som att han är frustrerad. Han skrapar med frambenen oavbrutet och snurrar i boxen, och han slutar inte förens jag hämtar in Chica.

Ingela får förhinder på kliniken, troligtvis en annan patient, och kommer till oss kl 19. Hon tittar på när han går och travar lite, testar balansen i bakdelen och känner igenom honom inne i stallet. Han tappar hela bakdelen om hon drar honom i svansen, han kan inte parera, och ryggontet har spridit sig längre fram.

Jag konstaterar att jag inte vågar ställa en häst som inte kan hålla balansen och som har ont på en transport till Ultuna, och sedan riskera att få åka hem utan häst.
Så jag tar det tuffaste beslutet jag tagit i mitt liv i samråd med veterinär Ingela, och vi bestämmer oss för att det är dax för Göran att vandra vidare till de evigt gröna ängarna. Han ska få slippa ha ont och vi kan inte göra mer för honom nu.
 
Han får nu smärtstillande för att slippa ha ont, så att han kan leka så mycket han vill på dagarna ute i hagen, om han vill.
Datumet är satt. Mitt hjärta blöder. Jag gör inte mycket annat på dagarna än grinar ögonen ur mig och försöker att umgås så mycket jag kan med Göran. Men han är lugn. Det är som att han vet.

Nu ska vi bara ägna oss åt att pussas, mysa och äta bananer tills vi storknar.