Livet går på nåt konstigt sätt ändå vidare, trots att min stora kärlek inte finns med oss längre.
Men det är tomt. Otroligt tomt. Ingen som gnäggar gällt på morgonen när vi kommer för att ge frukost, ingen som otåligt skrapar med frambenen i boxen för att komma ut. Eller otåligt skrapar med frambenen vid grinden i hagen för att få komma in.
Men det är tomt. Otroligt tomt. Ingen som gnäggar gällt på morgonen när vi kommer för att ge frukost, ingen som otåligt skrapar med frambenen i boxen för att komma ut. Eller otåligt skrapar med frambenen vid grinden i hagen för att få komma in.
Små saker, som man vant sig med och som lyser med sin frånvaro. Det ekar istället tomt.
Men livet måste fortsätta, även fast det ibland känns som att hjärtat ska brista och man kämpar sig fram i sirap.
Men livet måste fortsätta, även fast det ibland känns som att hjärtat ska brista och man kämpar sig fram i sirap.
Vi har fortfarande en häst kvar.
Igår var jag ute och red för första gången på drygt två veckor. Chica var pigg och glad, men lite stel - Men vem är inte det? - och idag fick vi sällskap av snälla Anna Carin och hennes Maja.
Det är lättare att komma ut med sällskap, och mycket mysigare.
Vanligtvis brukar jag vilja rida själv, men just nu känns sällskap som en alldeles utmärkt idé.
Det är lättare att komma ut med sällskap, och mycket mysigare.
Vanligtvis brukar jag vilja rida själv, men just nu känns sällskap som en alldeles utmärkt idé.
Vi tar en dag i taget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar