Upp som en sol, ner som en pannkaka

Gårdagens lilla pass med Chica gav mersmak och motivation till att fortsätta att träna på öppnor och sidvärtsröresler, fast med Göran och ute i skogen istället för på banan.
Han har känts lite "knacklig" i bakdelen i lite drygt en vecka, så tänkte att jag skulle försöka mjuka upp och "rida igenom" honom lite mer idag för att se om det bara är vanlig stelhet eller om det är nåt annat som spökar.

Och tro fan att det alltid ska vara "nåt annat". Suck och pust.
Gjorde oss iordning, tänkte rida fram ute i skogen och sedan gå upp på banan. Kände redan efter de 10 första metrarna efter uppsittningen att det var någonting som inte stämde riktigt. Skrittade ner till lösdriften som ligger precis bakom stallen och frågade en av tjejerna där om hon kunde titta om hon såg nåt konstigt medans vi skrittade fram och tillbaka framför henne. Inget direkt märkligt, mer än ett något kortare steg bak, och hon tyckte jag skulle skritta en sväng och känns mig för.

Vi gick vidare ner mot skogen, skrittade runt våran "lilla vända" i ca 20 minuter och gick sedan hemåt. Han kändes lite stel och lite hetsig, men jag tänkte ändå att jag skulle gå ner till banan och prova ställa honom lite smått och försöka mjuka upp sidorna. Sista biten hem över ängen händer någonting, som jag inte vet vad - Göran kastar sig först framåt och låter som att han blivit påsprungen bakifrån, lugnar sig och slår sedan på en serie-bock på tre-fyra språng, mitt ur ingenstans. 
 
Min första tanke är att baklindorna måste lossnat, så skrittar in på banan och frågar de som är där om de ser nåt konstigt, men nej. Rider ett varv på volt åt båda håll, plockar av sadeln och sitter upp igen, men den konstiga känslan om att nåt inte är som det ska finns fortfarande. Tar återigen hjälp av en tjej som står uppe på banan och ber henne titta på oss. Hon kan inte sätta fingret på vad det är, men någonting är det som är lurt. Det slutar med att hon sätter sig upp barbacka och rider några varv åt båda hållen på volt, så att jag kan stå och titta från marken.

Och visst är det någonting som inte stämmer - han är inte klockrent halt, men bakbenen är stela, korta och hänger inte med resten av kroppen. Jag kan dock inte sätta fingret på vilket bakben det är, nästan så jag funderar på om det inte är båda. Suck. Upp tidigt imorgon och försöka få tag i våran veterinär då! Hon skulle ju ändå kommit på återbesök och kollat läget nu i dagarna, men nu känns det som att det blir annat än ett vanligt återbesök.

Och bara sådär så gick luften ur, huvudet snurrar och jag famlar i mörker - igen.
Man blir ju alltid att tänka på värsta möjliga senario, men ska försöka att lugna mig lite nu, tills Ingela varit här och vi får koll på läget igen.

Min lilla gris, vad ska vi göra med dig? 

Här var han inte stor, ni!
Bild från 31 Mars 2013. 

Puss och kram!