Inspirerad

Idag hade jag och Anna ifrån stallet våran första dag på helgkursen för equiterapeut Li Johansson. Jag har precis landat i soffan med huvudet fuuuuullt med massagetekniker, stresspunkter, stretching, ridtekniker som öppnar upp musklerna och en massa annat. Trött som tusan nu, men så sjukt inspirerad!

Vi  träffades, 22 personer, i Abf Moras lokaler och hade lite teoretisk genomgång av hästens muskler, leder och tryckpunkter, massagetekniker, stretching och frågestund. Otroligt intressant när hästmänniksor från alla möjliga olika grenar samlas och ventilerar frågor, problem och idéer.
Jag har nu huvudet fullt med funderingar och även fått svar på frågor jag inte ens visste att jag hade.

Vi var så inspirerade efter dagens kurs att vi trotsade snöstormen, plockade fram två sockerbitar som vi skrittade och travade över, testade att rida med rätt och fel sittben i båda varven och körde lite stretching och morotstrick efter passet.

Har nog haft ett av de bästa passen hittills på Chica idag. Hon fick riktig snurr på bakkärran efter att vi gått över bommarna några gånger i båda varven och orkade hålla en jättefin, lugn och luftig trav i en lång-låg arbetsform. Jätteduktig häst!

Stretchingen efter passet måste vi öva lite på. Hon slappnar av en halvsekund, blir sen lite skraj och drar tillbaka benen. Ska fråga Li imorgon vad jag kan göra för att hjälpa henne att våga slappna av.

Imorgon ska vi vara på Rättviks travbana och knåda på travhästar. Ska bli så kul att se hur vi ska göra och sedan få känna på hur det ska kännas "på riktigt ", så man vet hur man ska hålla i benen och vilken känsla man ska sträva efter i händerna.
Så peppad! :)

Puss och kram!

Falun i ett nötskal

Var ute och red en sväng runt skogen igår när jag fick syn på den här skylten:

Någon på Falu kommun hade uppenbarligen enorm otur när hen tänkte. Hur kan man vara så dum så att man låter skotrar köra på en led där vi får rida?
Den som beslutat om denna "gemensamma led" vet besvikligen inte hur en häst fungerar, men detta är som bäddat för katastrof.
Bra, falun. Ni nästan ber om en olycka. 

/En som inte gärna vill rida i skogen längre

Livet lunkar på

Livet går på nåt konstigt sätt ändå vidare, trots att min stora kärlek inte finns med oss längre.
Men det är tomt. Otroligt tomt. Ingen som gnäggar gällt på morgonen när vi kommer för att ge frukost, ingen som otåligt skrapar med frambenen i boxen för att komma ut. Eller otåligt skrapar med frambenen vid grinden i hagen för att få komma in. 

Små saker, som man vant sig med och som lyser med sin frånvaro. Det ekar istället tomt.
Men livet måste fortsätta, även fast det ibland känns som att hjärtat ska brista och man kämpar sig fram i sirap.  

Vi har fortfarande en häst kvar.

Igår var jag ute och red för första gången på drygt två veckor. Chica var pigg och glad, men lite stel -  Men vem är inte det? - och idag fick vi sällskap av snälla Anna Carin och hennes Maja.
Det är lättare att komma ut med sällskap, och mycket mysigare.
Vanligtvis brukar jag vilja rida själv, men just nu känns sällskap som en alldeles utmärkt idé.

Vi tar en dag i taget. 

Alla sagor har ett slut, och så även våran.

Min bästa vän, min stora kärlek och mitt allt. ♡ 
När jag först såg dig så var det kärlek vid första ögonkastet.

Jag har aldrig kunnat önska mig en bättre häst, jag har aldrig ångrat att du fick flytta hem till oss, eller att det var dig jag fick spendera mina dagar med.

Jag väljer att minnas dig som den magnifika, fantastiska häst du var - vacker, klok, självklar och otroligt snäll. En kämpe in i det sista. 

Jag kommer att sakna dig varje minut av varje dag.
Sov gott, hjärtat. Vi ses igen. 

   

 

  

  

  

  

 

 

 

  

  

  

 Jag älskar dig.

Ibland suger livet.

Precis efter att jag slutat skolan idag så ringer mamma. En kvinna som bor på gården har ringt henne och berättat att Göran ligger ner i hagen, i snön, och att vi måste åka dit på en gång.
Jag får totalpanik och tänker att "antingen så han han kollik eller så dör han".

Det känns som att tiden går i slow motion tills vi är uppe i stallet, men när vi kommer upp så står han upp och äter. Puh, ingen kollik alltså.

Jag tar med honom in från hagen och sedan får han stå inne fram tills våran veterinär Ingela kommer.
Han beter sig konstigt inne. Som att han är frustrerad. Han skrapar med frambenen oavbrutet och snurrar i boxen, och han slutar inte förens jag hämtar in Chica.

Ingela får förhinder på kliniken, troligtvis en annan patient, och kommer till oss kl 19. Hon tittar på när han går och travar lite, testar balansen i bakdelen och känner igenom honom inne i stallet. Han tappar hela bakdelen om hon drar honom i svansen, han kan inte parera, och ryggontet har spridit sig längre fram.

Jag konstaterar att jag inte vågar ställa en häst som inte kan hålla balansen och som har ont på en transport till Ultuna, och sedan riskera att få åka hem utan häst.
Så jag tar det tuffaste beslutet jag tagit i mitt liv i samråd med veterinär Ingela, och vi bestämmer oss för att det är dax för Göran att vandra vidare till de evigt gröna ängarna. Han ska få slippa ha ont och vi kan inte göra mer för honom nu.
 
Han får nu smärtstillande för att slippa ha ont, så att han kan leka så mycket han vill på dagarna ute i hagen, om han vill.
Datumet är satt. Mitt hjärta blöder. Jag gör inte mycket annat på dagarna än grinar ögonen ur mig och försöker att umgås så mycket jag kan med Göran. Men han är lugn. Det är som att han vet.

Nu ska vi bara ägna oss åt att pussas, mysa och äta bananer tills vi storknar.

Dagen D

Inga positiva besked idag. Göran har ont i sina bakben och det har gått upp i ryggen, troligtvis pga han spänner sig. Det är inte roligt alls att se sitt hjärta ha ont.
Vi har fått en remiss till Ultuna, där vi ska röntga bäckenet. Sen får vi se hur det går därifrån.

Skittråkigt känns det just nu. 

Snökaos

Det finns vissa dagar då man känner att "fasen, vad nice det hade varit att ligga i soffan hela dagen och käka ostbågar" istället för att promenera upp till stallet och mocka skit. 

Idag var en sådan dag. 

 

Vi har snöstorm deluxe ute - det blåser från alla håll och kanter och det kommer massiva mängder snö. På tvären. Hörde att vi ska få typ 3-4 dm på ett dygn? Vart kommer all den här snön ifrån?! Det har inte varit vinter på hela vintern, så kommer det nu? Bestäm dig, vädret. 

Dagar som denna är det, handen på hjärtat, inte jätteroligt att gå upp till stallet. 

 

Det var ingen idé att försöka få till någon form av ridtur alls. Bara att försöka ta in båda hästarna från hagen var ett äventyr i sig. Vissa gånger kanske man borde gå två gånger istället för att tänka "det här går bra". Men trots att Chica reste sig, Göran sprang på tvären och jag hade så mycket piskande snö i ansiktet att jag inte såg ett dyft och det kändes som att stå i en vattenspridare så tog vi oss in i stallet, allihopa samtidigt. 

 

Hästarna fick bortborstat de värsta snö-/iskristallerna som fastnat i ansiktena på dem, blev pussade på och fick sina varma innetäcken på sig. Sedan fick jag och hundarna skjuts hem av mina grannar och räddare i nöden, som också har häst på gården - jag tackar allra ödmjukast för det! 

 

Så, kortvisit i stallet idag, men hästarna verkade nöjda ändå. Sen fick jag äntligen sitta i soffan och käka ostbågar. Det var en sån dag idag, helt enkelt. 

 

Puss och kram!

Ingen fredagsfeeling

Jag både längtar till och bävar inför måndagen. Jag vill ha svar, men inte om de är dåliga.
Dock har jag ställt in mig på dåliga nyheter.
Jag har gråtkalas mest hela tiden, gör de flesta i stallet obekväma och har ständig huvudvärk pga vätskebrist, för att jag grinar så mycket. Bra där, Elise. 

Hönsmamma som jag är förväntar jag mig alltid det värsta - men nu vet vi ju inte ännu om sådant är fallet, men jag kan inte låta bli att tänka i de värsta banorna. Usch.

Göran har vilat sedan i tisdags, men idag tog vi en liten promenad för hand på 20-25 min i skogen. Min kondition är sämre än sämst, men Göran var pigg och glad. Dock snubblande han och druttade omkull på näsan på ängen när vi var på väg hem, men annars klarade vi oss runt helskinnade och utan att halka på isen som tittar fram i skogen nu.

Bortsett från näs-druttandet så såg han lite finare ut i bakkärran idag. Om han ser bättre ut imorgon också så ska jag prova att skritta honom en liiiiten sväng uppsuttet, för att känna hur han känns.
Det är så svårt att sätta fingret på vad som har känts fel, men jag hoppas att Ingela kan hjälpa oss med det på måndag. 

Trots bristande fredagsfeeling så blir det iaf lite mys i soffan med vin, alldeles för många cheese stars och sliskiga romantiska filmer.  

Imorgon ska jag träffa en kär vän som jag inte träffat på alldeles för länge, det ska bli supermysigt ♡

Puss och kram! 

Väntan

Nackdelen med att ha världens bästa veterinär är att hon är i princip omöjlig att få tag på när hon behövs. Idag har jag väntat på samtal sedan 09 imorse - men skam den som ger sig! Jag vet att hon hör av sig när hon kan, så det gäller bara att hålla linjen öppen och snabbt snäsa av alla stackare som ringer mig. Förlåt mina vänner! ;) 

 

Idag ville ingen av mina godingar komma in och ut i skogen, så de fick gå kvar i hagen tills det var dax att gå in i stallet och mysa. Med undantag för Göran som fick gå upp på banan och promenera i ca 10 minuter, efter insläppet. 

 

 

 

Och tur var väl det egentligen, att de inte ville följa med, för när jag skulle köra Cubano i skogen så var jag helt övetygad om att vi skulle slå ihjäl oss båda två. Blixthalka på is så hård att broddarna inte går igenom ytan, plus en halv dm blötsnö, och så inga snösulor på det. 

Stackars lilla Kuben halkade runt som Bambi på hal i och höll på att gå omkull 3 gånger. 

 

Jag hade ingenstans att vända, utan vi fick försöka smyga oss runt skogen. Stackars lilla Cubano, såg helt förtvivlad ut emellanåt när fötterna bara stack iväg åt olika håll. Vid två tillfällen stannade han och tittade bak på mig med en blick som skrek "Hjälp mig! Vad ska jag göra?!" 

Vi tog oss  mot alla odds runt helskinnade och kunde sedan avsluta med att köra våra vändor på ängen, där det inte är halt. 

 

Usch, har aldrig varit så svettig någonsin efter att ha åkt en runda i skogen! Känslan av att inte alls veta vad eller hur man ska göra, när det är lika svårt att ta sig uppåt som neråt och när man inte har någonstans att ta vägen - den känslan är hemsk. Hade jag ridit hade jag ju iaf kunnat hoppa av och gå, men att ha vagnen påkopplad är en helt annan svårighetsgrad. 

 

Lesson learned, vi kommer inte att prova på detta igen! 

 

Upp som en sol, ner som en pannkaka

Gårdagens lilla pass med Chica gav mersmak och motivation till att fortsätta att träna på öppnor och sidvärtsröresler, fast med Göran och ute i skogen istället för på banan.
Han har känts lite "knacklig" i bakdelen i lite drygt en vecka, så tänkte att jag skulle försöka mjuka upp och "rida igenom" honom lite mer idag för att se om det bara är vanlig stelhet eller om det är nåt annat som spökar.

Och tro fan att det alltid ska vara "nåt annat". Suck och pust.
Gjorde oss iordning, tänkte rida fram ute i skogen och sedan gå upp på banan. Kände redan efter de 10 första metrarna efter uppsittningen att det var någonting som inte stämde riktigt. Skrittade ner till lösdriften som ligger precis bakom stallen och frågade en av tjejerna där om hon kunde titta om hon såg nåt konstigt medans vi skrittade fram och tillbaka framför henne. Inget direkt märkligt, mer än ett något kortare steg bak, och hon tyckte jag skulle skritta en sväng och känns mig för.

Vi gick vidare ner mot skogen, skrittade runt våran "lilla vända" i ca 20 minuter och gick sedan hemåt. Han kändes lite stel och lite hetsig, men jag tänkte ändå att jag skulle gå ner till banan och prova ställa honom lite smått och försöka mjuka upp sidorna. Sista biten hem över ängen händer någonting, som jag inte vet vad - Göran kastar sig först framåt och låter som att han blivit påsprungen bakifrån, lugnar sig och slår sedan på en serie-bock på tre-fyra språng, mitt ur ingenstans. 
 
Min första tanke är att baklindorna måste lossnat, så skrittar in på banan och frågar de som är där om de ser nåt konstigt, men nej. Rider ett varv på volt åt båda håll, plockar av sadeln och sitter upp igen, men den konstiga känslan om att nåt inte är som det ska finns fortfarande. Tar återigen hjälp av en tjej som står uppe på banan och ber henne titta på oss. Hon kan inte sätta fingret på vad det är, men någonting är det som är lurt. Det slutar med att hon sätter sig upp barbacka och rider några varv åt båda hållen på volt, så att jag kan stå och titta från marken.

Och visst är det någonting som inte stämmer - han är inte klockrent halt, men bakbenen är stela, korta och hänger inte med resten av kroppen. Jag kan dock inte sätta fingret på vilket bakben det är, nästan så jag funderar på om det inte är båda. Suck. Upp tidigt imorgon och försöka få tag i våran veterinär då! Hon skulle ju ändå kommit på återbesök och kollat läget nu i dagarna, men nu känns det som att det blir annat än ett vanligt återbesök.

Och bara sådär så gick luften ur, huvudet snurrar och jag famlar i mörker - igen.
Man blir ju alltid att tänka på värsta möjliga senario, men ska försöka att lugna mig lite nu, tills Ingela varit här och vi får koll på läget igen.

Min lilla gris, vad ska vi göra med dig? 

Här var han inte stor, ni!
Bild från 31 Mars 2013. 

Puss och kram!

En helt vanlig måndag

Utan tillgång till ridhus nu på vintern så går träningen lite sådär. Marken har frusit igen, vi har ingen snö över huvud taget och det är stenhårt precis överallt.
Men idag har vi försökt göra det bästa av situationen idag. Banan är hård som cement, men duger i krig att skritta på, så det gjorde vi. 

Chica fick gå ett skrittpass på banan med fokus på ställning/böjning och öppnor på långsidorna. Red i våran bomlösa sadel och med kapsonen + bett på. Så jäkla nöjd med att det bara är att fästa  kapsonen på PS-tränset - ett stort plus! 

Började med att rida volter i olika storlekar, blandat med serpentiner och åttor i en låg och ganska fri form. I början gick det lite stelt, men hon blev bara mjukare efterhand. 

Därefter gick vi direkt på öppnorna som idag faktiskt kändes bättre än de gjort på länge. Kunde rida ganska tvära öppnor utan minsta protest och jag kunde tydligt känna hur hon fick med sig bak-kärran ordentligt. 

Jag brukar i regel aldrig sitta och nöta sådant som går bra. Känns rörelserna fina och känslan bra så ger jag mig, spelar ingen roll om det bara blir en öppna åt vardera håll. Känns det bra så är det bra. Punkt.
Känner jag däremot att det går lite trögt med rörelserna så kan jag testa ett par gånger extra, men lossnar de inte inom rimlig tid så är det ingen idé att sitta och tjata. Då brukar jag släppa det och ta tag i det en annan dag. 

Så idag red jag 3-4 långsidor öppna åt vardera hållen, sen skrittade vi av och gick in i stallet. Fullt tillräckligt - hästen var nöjd och jag var ännu nöjdare.
Som sagt, inga lysande träningsmöjligheter och inget banbrytande bra pass - men en superfin känsla genom passet som gett mersmak och mer motivation :)
 

Puss och kram! 

Mål 2015

Mina förväntningar på 2015 är höga, efter ett tungt 2014. Så jag tänkte att jag skulle skriva upp lite mål och tankar jag har kring det som kommer att hända under året, både för hästarna och mig själv.

Göran
Prio ett för Göran är såklart fortfarande att han ska bli helt återställd från sina skador, att han ska få på sin specialsko i vår och att vi kanske kan få komma igång med lite akademisk träning framåt sommaren/hösten. Jag har inte brottom med Göran och jag vill bara att han ska bli bra, sedan kvittar det egentligen om han bara kan gå och skritta i skogen.

Chica
Under våren kommer en veterinärbesiktning att göras på Chica och sedan är planen att skicka henne på beteckning i Djurås till den godkända frieserhingsten Dytmer fan Penjum också känd som "Olofsson". Om ni är nyfikna på honom så kan ni kika in hemsidan häääääääär!
Därefter är tanken att hon ska vila lite på bete och sedan fortsätta med utbildningen inom det akademiska.

Och så slutligen, mina egna mål:
Jag ska under 2015 ta både körkort och grönt kort! Jag har legat på latsidan med detta alldeles för länge nu och om vi någonsin ska komma ut och kunna träna och tävla på krävs det att jag jag en uppryckning och fixar detta nu.
Jag är dessutom otroligt sugen på att gå B-tränarkursen på Romme travbana och ta amatörtränarlicens, men det får vara mer en önskan än ett mål än så länge.
Sedan hoppas jag ju såklart på att kunna träna mer under året och finslipa min ridteknik och kanske, kanske kunna komma ut på en tävling eller två till hösten, beroende på hur hästarna tränas och håller.
Men även det får mer vara en önskan än ett mål. Mina primära saker att fokusera på är körkort och grönt kort :)

Puss och kram!

Nytt år, nya förväntningar

2014 har varit ett händelserikt år för min del. Jag har fått uppleva en hel del nya saker och prövat på saker jag aldrig ens tänkt på innan, även om det  gångna året även till en stor del har har varit kantat av sorg och ovisshet. Tänkte att jag skulle göra en liten sammanfattning, så här kommer den!

Januari 
Hela förra januari verkade bestå av tappskor och travträning. Göran var en utbrytarkung av rang när det kom till att kliva av sig framdojorna. Han joggade ca 1-1,5 mil med vagnen ett par dagar i veckan. och jag hade planer på att träna igång honom för att sedan kvala honom på travbanan. Vi hade Chica på foder och hon gick ute i egen lösdrift tillsammans med en annan häst.
Banker Brodde kom att visas lite mer i bloggen och i Januari 2014 var första gången jag red honom. Han skulle ridas igång efter en gaffelbandsskada och efterföljande operation.

 

Februari 

Jag har fullt upp med jobb och tre hästar, men stormtrivs trots att bloggen blir lite lidande.

Göran är ute på en del barbacka-bus för att lätta upp travträningen lite, Chica rids mestadels av mamma och Banker rids både på banan och ute i skogen. 

Jag drar på kryssning med mina kompisar och återupplever hur det var att festa som 18-åring. Hästarna lämnas till min "gamla" gymnasielärare Anna som tar hand om dem på bästa sätt, och de är mirakulöst inte ens sura på mig när jag kommer hem igen!

  

Mars
Alla tre hästarna rids, både Banker och Göran körs också och gör framsteg. På Chica ställs inte ännu så höga krav, utan hon går på sig lösdrift och rids några dagar i veckan.
Vi har För-VM på skidstadion som ligger ett par 100m från stallet. Det körs med jetplan precis ovanför stallet och smärre panik utbryter bland de fletsa hästägare. Mina hästar åker in i stallen med stora tussar bomull i öronen och vi överlevde - det här året med.

  

April 

...är en månad som helt försvann ifrån bloggen.

Jag vet att jag och Göran lade i en extra växe i dressyrutbildningen samtidigt som han tränade bra framför vagn och vi började träna för Gemma Johnsson som kom hem till oss och höll dressyrlektioner. Vi fick börja väldigt basic med "takt- och kontaktövningar" och märkte att det är svårare att rida grunderna än vad det verkar.

Maj

Travträningen avslutas abrupt när Göran drar på sig en överansträningning i ena bakbenet efter en sårskada förmodligen orsakad av att han slagit på sig under ett intervallpass. Han ställs på Finadyn, Hipotrim och sjukhage. Efter ca 2 veckor kommer han igång igen. Vi fortsätter så smått med dressyrträningen.
Under maj månad kommer vi dessutom i kontakt med PS of Sweden's ambassadör i falun och får låna hem och prova två PS-träns för första gången. 

Banker åker även ifrån oss och till träning hos Team Åsberg på Gävletravet. 

 

 Juni
Gemmaträningarna fortsätter, vi jobbar stenhårt på våra läxor och Göran gör superfina framsteg med bland annat sidvärtsrörelserna. Vi har planer på att debutera en Lätt C i slutet på säsongen.
Hästarna släpps på bete - Göran i valackhagen och Chica i Stohagen.
Jag får jobba på Hopp-SM och Dalahoppet, och sitter som tidtagare i domartornet. Jag impulsköper även ett hackamore på SM-mässan och rider med detta för första gången i mitt liv!
Cubano kommer hem till gården efter att ha fått en spark medans han var i travträning och ska vila upp sig på Hälla,

 Juli
Hästarna har det bra på betet trots värmebölja med upp mot 30 grader på dagarna och enorma bromsar som surrar omkring. Söndagen den 13 Juli gör Göran illa sig i hagen efter att alla 7 grabbarna på betet busat loss. Till en början tror jag att det är en sträckning, men när hältan inte ger sig så åker vi till veterinär Axelsson i Wilkesbacka, där röntgenmaskinen tagit semester. Istället får vi efter ytterligare några dagar åka till Veterinärkliniken i Rättvik där min husveterinär Ingela konstaterar en fraktur i Fibula samt en ordentlig muskelsskada. Göran ställs på boxvila och Finadyne och situationen ser väldigt oklar ut just nu.

 Augusti 
Augusti är en händelserik månad. Vi inleder på bästa sätt - vi köper Chica och jag är nu officiellt ny ägare på henne. Jag börjar dessutom skolan igen efter två års uppehåll - nu ska jag bli frisör när jag blir stor!
Göran fortsätter boxvilan för att senare avancera till sjukhage, stor hage korta stunder och till slut också korta promenader, vi åker på återbesök till veterinären, Chica sätts igång efter vila under den gassande värmeböljan som varit, vi prövar på våran första och andra lektion Akademisk ridkonst för Monica, jag följer med som hästskötare på Cubanos första travtävling och dessutom så drar ett enormt ask-moln in över Dalarna.

September
Vi åker på återbesök till Rättvik med Göran som får en kortisonspruta i höften, det konstateras vid samma tillfälle att hans högra höftknöl är mindre än den vänstra och detta sätter såklart massor med grillor i huvudet på både mig och veterinären. Hela September är ett stort gråtkalas för mig, som vid det här laget är övertygad om att Göran inte kommer finnas med mig mycket längre. Vi fortsätter våra promenader, han får börja tömköras så smått och han går dessutom sin första lektion från marken med Monica, och mig ståendes storgrinande i mitten av ridbanan.
Chica hålls igång och vi rider våran första dressyrträning ihop för Hellen. Vi åker också  till Djurås där jag hittat en godkänd frieserhingst, och hälsar på. Jag faller pladask och bokar plats på beteckningen nästa år på stående fot.

Oktober
Även oktober månad är ett enda stort gråtkalas för min del. Göran fortsätter att promenderad för hand i skogen. Jag pendlar mellan att stenhårt tro på att han klarar det och att vara helt säker på att han kommer att få vandra vidare. Chica är mer igång än på länge nu och vi är till och med ute och bus-galloperar. Båda hästarna fortsätter att gå lektioner för Monica. Chica gör enorma framsteg och verkar ha hittat sin grej inom denna ridform. Göran får öva på att hålla en jämn balans och är mest med för att få lite hjärngympa.

 November
Jag får chockbeskedet att Göran äntligen ser tillräckligt fin ut för att få skrittas igång, mycket successivt under 6 veckor fram tills nästa återbesök. Första uppsittningen gör jag den 3:e November, jag "rider" i ca 2-3 minuter och är minst sagt lyrisk efteråt. Hästarna får mer strukturerat schema där ridning blandas mer mer akademiska övningar från marken och även från ryggen för Chica.
Cubano tränar på hemma och tävlas två gånger under November månad där han sköter sig prima.

 

December

Båda hästarna får varsit träns från PS of Sweden i tidig julklapp och jag känner sakta men säkert att vi börjar komma på banan igen. Chica rids och tränas flitigt och börjar kännas riktigt fin. Jag längtar tills Monica-träningarna kommer igång igen framåt våren så vi kan visa upp vad vi slipat på under uppehållet. Göran rids mer och mer om än nästan bara ute i skogen. Vi får börja med korta sekvenser av sidvärtsrörelser och han skrittas mellan 20 och 45 minuter om dagen i dagsläget.
Nytt återbesök av Ingela väntas i mitten på Januari.

Som sagt, så har 2014 varit ett tungt men händelserikt år!
TACK för att ni velat följa mig och oss på våran resa och vi hoppas att ni vill hänga med under 2015 också! Lite planer inför nästa år och sådant kommer i ett inlägg längre fram, så håll ut!

Puss och kram!