Idag fick jag den brillianta idén att det skulle vara kul att sticka ut och gallopera lite. Jag har inte galopperat i skogen på typ.. hur länge som helst? Chica fick ju i våras/början på sommaren lite panik när man lade till en galoppskänkel ute, och stack. Vi har nu kommit igång med lite lätt galopparbete på banan och det har gått fort men lugnt till.
Så jag tänkte väl att "Äsch, vafan. Det går bra." Yolo, och så vidare.
Sagt och gjort, vi tog på oss typ alla reflexer vi äger och knallade ut i skogen. I skogen, vid ett kalhygge så finns våran "travraka" där travhästarna tränas och som är super att trava och galoppera på. "Travrakan" börjar med en lätt uppförsbacke som övergår i en ganska plan bit, denna del är ca 300m lång, och fortsätter sedan nedför en ca 400m lång backe som blir planare ju längre ner man kommer och längst ner i backen finns en vändplan. Denna backe blir ju ultimat att gallopera uppför, då den uppför blir att börja plant för att sedan bli brantare och brantare ju högre upp man kommer. Att den dessutom är ganska lång tycker jag är skitbra :)
Jag tänkte väl att Chica skulle orka gå ungefär uppför lite drygt halva backen och kanske i relativt sansat tempo. Meeeen nej. Nope.
Vi kom ner för backen, gick runt vändplanen och sedan gick vi bananas uppför hela backen. Hon exploderade i galoppfattningen och gasade uppför 400m tung backe på ca 15 sekunder. Förstår ni hur fort det går?!
När värsta adrenalinet lagt sig så vände vi och började traska nedför backen igen. Jag tänkte att "Nu har hon bränt ur sig den allra värsta överskottsenergin, så nu går det lugnare."
Jo, tjenare. Det gick precis lika fort den här gången, med undantag för de 3 galoppsprången innan hon bröt av, som gick i skapligt normal takt.
Men, men. Man ska veta att man lever också! Dessutom visade hon inga tendenser till panik under galopperna, utan det gick bara jävligt fort. Så det är ju positivt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar