Så stolt att jag spricker!

Idag har varit en så sjukt bra dag på hästfronten, jag är så sjukt stolt över mina små hästar att jag tror att jag spricker! Har jobbat båda två från marken idag i repgrimma och med hjälp av en carrot stick. Detta är vanligtvis ingenting jag använder mig av, men efter att ha spenderat flera kvällar med att studera otaliga youtube-videos med hästhantering med en touch av western-tänk, så tänkte jag att "ja, men vafan. Varför inte?"

Började med Tjejen, som vid första anblicken av carrot sticken fick fullständig panik. Jag fick inte ha den i närheten av henne alls, och så fort den närmade sig henne så sprang hon iväg, slängde upp rumpan och lättade i framdelen. Denna reaktion hade jag inte alls väntat mig, även om jag vet att hon är en väldigt känslig sort.

När hon lugnat sig något så klappade jag henne med handen som jag höll sticken i, med den pekandes neråt och så att det hon kände mot halsen mest var min hand. Därefter gick jag vidare med att klappa henne med handtaget på sticken, fortfarande med den pekandes neråt, och efter det så bara flöt allt. Underbara lilla märr! Från att ha haft fullständig panik till att, femton minuter senare, stå helt lugn och avslappnad medans jag kliade henne under magen med carrot sticken. Helt otroligt! Jag har aldrig varit med om någonting liknande.

Därefter gick jag vidare med en övning som går ut på att om jag "knackar" på hennes höft med pinnen för att få henne att gå framåt, och när hon går framåt - så slutar man. Då blir "vilan" från knackandet som en belöning. Låter helt sinnessjukt i text, så jag lär nog slänga in länken till videon typ här och andra delen av videon typ här. Efter ett litet tag och lite humör från damens sida så kom vi faktiskt överens om att knackanden betyder "gå framåt" och när hon lyssnade utan att ge mig attityd så kände jag mig nöjd och vi avbröt jobbet för att gå ner till stallet och käka godis.

Efter att Tjejen var klar så var det Görans tur att få testa på samma övning. Han har tidigare varit extremt spörädd, så med honom har jag faktiskt tränat på att jag ska få röra vid honom och klia på honom med tex ett kort spö utan att han ska känna sig hotad. Det har långsamt gått framåt, men idag slog han mig med häpnad. Efter att ha fått klia honom över hela kroppen med pinnen utan så mycket som en reaktion så bestämde jag mig för att ta det vidare ett steg, genom att släppa ut snöret som sitter på carrot sticken och se om han accepterade att det flög över- och landade på honom. Till min stora förvåning reagerade han inte alls! Inte ens den gången då snöret råkade hamna i ansiktet på honom.

Så efter detta så bestämde jag mig för att ta det ännu ett steg och jobba med ljud och rörelse, som t.ex. när man slår snöret i marken och det kommer ett snärtande ljud. Detta har han reagerat en hel del på innan och tyckt varit obehagligt, men inte idag. Vid två tillfällen tog han några steg framåt, men han såg helt avlappnad ut hela tiden, och till slut så brydde han sig inte alls.

Vid det här laget höll matte på att börja grina av stolthet och lycka, så vi körde på, och avslutade med samma övning som jag gjode men Tjejen. Knacka lite på höften, och hästen gick framåt. Han förstod allting så fort att jag knappt hann med själv och han utstrålade ett sånt lugn under hela tiden att det minst sagt var helt fantastiskt.

Hästar är helt underbara djur, och att få känna att de litar på en fullständigt är en känsla som jag kommer att bära med mig länge, och som jag hoppas att jag kommer att få uppleva igen. För den känslan är oslagbar. Jag kan inte säga det nog, helt jäkla fantastiskt. Jag är typ hög på lyckoruset!

Puss och kram!