Mörkerridning

Idag gav vi oss ut på årets första ridning i mörkret. Vi har klarat oss länge ändå utan att behöva ge oss ut i skogen på kvällstid, men idag gick det inte längre. Hästen måste rastas, så det var bara för matte att gilla läget, slänga på oss reflexer och pannlampa och traska ut i skogen. Eftersom vi aldrig innan ridit med pannlampa så provade matte att slå på den medans vi red över den instängslade åkern innan skogen - inga problem med den visade det sig. Sånt är bra! Matte hade iochförsig blivit väldigt förvånad om det blivit någon form av ståhej, men även om man har världens snällaste unghäst så har man ändå en unghäst. Matte får påminna sig själv om det ibland. Ganska ofta.   
 
När vi väl kommit in i skogen så visade det sig att ju mörkare det blev, desto mer dimma bildades.  Dimma och pannlampa är ingen bra kombination, det man ser framför sig är typ ett par små, luddiga, bruna öron.

Matte tycker att mörkerridning är fruktansvärt tråkigt, vilket i sin tur leder till att hästen tycker att det är ännu tråkigare. Och läskigt. Därför bestämde hästen raskt att vi skulle göra en sport av att kunna skritta runt skogen så fort som möjligt. Inte för att vi är mörkrädda, nej (vadå, skulle viiii?), utan för att FÖRST HEM VINNER! Simple as that. I våran iver att försöka spränga ljudbarriären med vårat minst sagt friska skrittempo så glömde vissa av oss stundtals bort att man måste lyfta på fötterna och se efter vart man går. Detta resulterade i 3 st spektakulära snubblingar där hästen höll på att tappa sin matte. Matte morrade (och bromsade) men inte brydde han sig nämnvärt om det, utan skrittade glatt vidare i superfart.

Även om matte verkligen, verkigen avskyr, avskyr, avskyr snön, så måste jag ändå erkänna att den hjälper till lite genom att det blir ljusare ute i skogen när man ska snubbla ut på tur kvällstid. Därför har matte bestämt att mörkerridning skall undvikas i största möjliga utsträckning fram tills dess att snön kommer.
Det är faktiskt inte alltid underhållade att skritta runt skogen barbacka i 400 km/h, med händerna i ett krampaktigt mantag medans hästen tycker att allt är skiiiitläskigt och skuttar runt med en hals så lång att en giraff blivit grön av avund.
Eller så ska vi se det som en sak att träna på. Två mörkrädda fegisar ute i skogen kan ju inte bli annat än succe, right?