Myset fortsätter

Frukost i stallet, barbackaridning med världens bästa mamma som sällskap. Massage av Tjejen efter turen och puss- och krammys med båda hästarna.  Lite, lite snö, underbart ljus och frisk luft. Åh, livet!
Hann dessutom med att få lite nya bilder på världens finaste bebis. Han är så fantastiskt snäll och så vacker att jag kan börja gråta bara av att se på honom. Eller lukta på honom. Det är allra bäst. Hjärtat. <3

 Puss och Kram!

Mysmorgon

Frukost inne med pyjamasen på,  medans matte städar lägenheten.
Man kan ha det sämre.
   

 

Puss och kram!

Snubbel och magplask

Idag har vi för första gången ägnat oss åt att springa i snöre över bommar. Springa i snöre är någonting som vi gjort innan, men som inte är en populär aktivitet om man frågar en Göran. Så matte tänkte att vi skulle försöka piffa upp det hela lite genom att lägga ut några plockepinn på marken. Göran var till en början lite skeptisk, men efter att matte försäkrat honom om att bommarna inte var hästätande så tog han det hela med större ro än matte kunnat hoppats på.

Vi började med att skritta över bommarna på rakt spår för att sedan övergå till att skritta över dem på böjt spår. Göran var superduktig - lyfte högt på fötterna, säkte huvudet och jobbade med ryggen. 
Vi övergick sedan till att prova att jogga över bommarna. Till vänster gick det bra. Han fortsatte att lyfta fint på fötterna och jobba genom kroppen.

Det var när vi skulle byta varv som det blev lite blankt i huvudet på hästen. I skritten gick det helt okej, han hade fortfarande fin teknik, men verkade helt ha glömt bort att man faktisk måste se vart man sätter fötterna också. Han kan vara lite nonchalant med fötterna emellanåt och tar hellre ett jättekliv än ett kortare. Detta resulterade att han (i joggen) snubblade över bommarna så pass att han i sin förvåning släppte alla benen och helt enkelt lade sig ner rakt på dem i ett tjusigt magplask. Bommarna alltså. Eller ja, benen med för den delen.. När vi kommit över våran förvåning och kollat så att hästen inte gjort sig illa någonstans, så fortsatte vi ett par gånger till på böjt spår i skritt. Av den enkla anledningen att matte inte ville att han skulle bli avskräckt och få dåligt självförtroende.

Vi avslutade sedan med att hästen fick jogga över bommarna till höger på rakt spår två gånger, och sedan gick vi ner till stallet, fick på oss pyjamas och högg in på kvällsmaten. Göran verkade nöjd efteråt och verkar inte tagit någon som helst skada varken, kroppsligt eller mentalt, av att ha snubblat på bommarna, så då var matte också nöjd.

Jag lovar att försöka ta lite nya bilder under helgen, för det är skittråkigt att lägga upp gamla hela tiden. Men här är iaf en glad och hungrig kille som visar hur lång man kan göra läppen om det finns godis i närheten. ;)
 

Puss och kram!

Så stolt att jag spricker!

Idag har varit en så sjukt bra dag på hästfronten, jag är så sjukt stolt över mina små hästar att jag tror att jag spricker! Har jobbat båda två från marken idag i repgrimma och med hjälp av en carrot stick. Detta är vanligtvis ingenting jag använder mig av, men efter att ha spenderat flera kvällar med att studera otaliga youtube-videos med hästhantering med en touch av western-tänk, så tänkte jag att "ja, men vafan. Varför inte?"

Började med Tjejen, som vid första anblicken av carrot sticken fick fullständig panik. Jag fick inte ha den i närheten av henne alls, och så fort den närmade sig henne så sprang hon iväg, slängde upp rumpan och lättade i framdelen. Denna reaktion hade jag inte alls väntat mig, även om jag vet att hon är en väldigt känslig sort.

När hon lugnat sig något så klappade jag henne med handen som jag höll sticken i, med den pekandes neråt och så att det hon kände mot halsen mest var min hand. Därefter gick jag vidare med att klappa henne med handtaget på sticken, fortfarande med den pekandes neråt, och efter det så bara flöt allt. Underbara lilla märr! Från att ha haft fullständig panik till att, femton minuter senare, stå helt lugn och avslappnad medans jag kliade henne under magen med carrot sticken. Helt otroligt! Jag har aldrig varit med om någonting liknande.

Därefter gick jag vidare med en övning som går ut på att om jag "knackar" på hennes höft med pinnen för att få henne att gå framåt, och när hon går framåt - så slutar man. Då blir "vilan" från knackandet som en belöning. Låter helt sinnessjukt i text, så jag lär nog slänga in länken till videon typ här och andra delen av videon typ här. Efter ett litet tag och lite humör från damens sida så kom vi faktiskt överens om att knackanden betyder "gå framåt" och när hon lyssnade utan att ge mig attityd så kände jag mig nöjd och vi avbröt jobbet för att gå ner till stallet och käka godis.

Efter att Tjejen var klar så var det Görans tur att få testa på samma övning. Han har tidigare varit extremt spörädd, så med honom har jag faktiskt tränat på att jag ska få röra vid honom och klia på honom med tex ett kort spö utan att han ska känna sig hotad. Det har långsamt gått framåt, men idag slog han mig med häpnad. Efter att ha fått klia honom över hela kroppen med pinnen utan så mycket som en reaktion så bestämde jag mig för att ta det vidare ett steg, genom att släppa ut snöret som sitter på carrot sticken och se om han accepterade att det flög över- och landade på honom. Till min stora förvåning reagerade han inte alls! Inte ens den gången då snöret råkade hamna i ansiktet på honom.

Så efter detta så bestämde jag mig för att ta det ännu ett steg och jobba med ljud och rörelse, som t.ex. när man slår snöret i marken och det kommer ett snärtande ljud. Detta har han reagerat en hel del på innan och tyckt varit obehagligt, men inte idag. Vid två tillfällen tog han några steg framåt, men han såg helt avlappnad ut hela tiden, och till slut så brydde han sig inte alls.

Vid det här laget höll matte på att börja grina av stolthet och lycka, så vi körde på, och avslutade med samma övning som jag gjode men Tjejen. Knacka lite på höften, och hästen gick framåt. Han förstod allting så fort att jag knappt hann med själv och han utstrålade ett sånt lugn under hela tiden att det minst sagt var helt fantastiskt.

Hästar är helt underbara djur, och att få känna att de litar på en fullständigt är en känsla som jag kommer att bära med mig länge, och som jag hoppas att jag kommer att få uppleva igen. För den känslan är oslagbar. Jag kan inte säga det nog, helt jäkla fantastiskt. Jag är typ hög på lyckoruset!

Puss och kram!

Mörkret - come at me, bro!

Jag måste bara säga att jag älskar, älskar, älskar min overall! Huuur skönt är det inte att slippa frysa nu när det är kallt ute? Hade den hela förra vintern, och tänker ha på mig den typ jämt från och med nu. Även fast den är väldigt stor i storlekarna så känns den inte bylsig, och att rida med den går hur bra som helst, eftersom den är helskodd. Nej, fy fasen vad bra den är!

Ville också passa på att berätta om mina nya reflexer som också gått rätt in på favorit-listan. Jag vet att jag sa någonting om att mörkerridning skulle undvikas i så stor utsräckning som möjligt, men va fan.. Har kommit fram till att försöka vinna mot mörkret och vintern är lite som att försöka vinna en fight mot en märr. Det är ingen idé. Alls. Det är bara att gilla läget.

Därför bestämde jag mig för att prova dem idag under en ridtur i kolsvart mörker med Göran, Görans flickvän och hennes matte som sällskap. Provade både den blinkande funktionen på lamporna och den fast lysande. Ju mörkare det blev, desto mer syntes dom. Gillar verkligen när det blir starka signaler, som när man har lampor eller liknande där det både blir en effekt av att lamporna i sig själva lyser eller blinkar, samt när de rör sig i och med att de sitter på hästen. Sånt fångar mycket uppmärksamhet och man kopplar direkt att om lampor rör sig, så sitter de förmodligen på någonting levande.

Jag tycker att det är så himla skönt att synas på långt håll direkt, så behöver man aldrig känna sig orolig. För även om jag har bra andra reflexer, så tar det ju ibland lite en liten stund innan ljus hamnar "rätt" på dem så att dem reflekteras så pass att man ser vad det är som rör sig egentligen. Det kan vara lite läskigt ibland, t.ex. när man ska korsa en väg eller rida en liten bit på en väg, och strålkastarna på t.ex. bilarna hinner träffa reflexen lite för sent, varpå även bilförarna inser lite för sent att det är en häst framför bilen.
Nej, dessa små lamp-reflexer kommer att vara på hela vintern, minst! Jag är verkligen supernöjd, alla borde köpa såna här! Helt otroligt ibland att nåt så litet kan göra så mycket skillnad.

Så här ser de ut när de sitter på hästben i mörkret (otroligt bra bild, jag veeeeeet):

 

Självklart vill jag poängtera att detta inte är de enda reflexerna som vi använder, utan att vi använder många fler. Vi är stolta julgranar, så det så.

Puss och kram!

Fullt ös!

Dagen idag har verkligen varit fullspäckad, känns det som.
Började med att vi hade morgonpasset i stallet imorse. Upp tidigt och ut i kylan för att åka upp till stallet för att ge hästarna frukost och släppa ut dem. Jag som är sjukt morgontrött har jättesvårt att komma upp på morgnarna, och är allt som oftast inte alls pepp på att krångla av och på med täcken, gå i mörker till hagarna och frysa asset av mig. Men när man väl kommit till stallet, öppnar stalldörren och hör alla vakna, glada och hungriga hästar som hälsar en god morgon, hummar och gnäggar när man tänder lyset, då är tröttheten som bortblåst och man kan inte annat än att le. Samma känsla varje gång. Underbara djur!

Så,  i alla fall, ut med alla hästar och sen sätta fart med mockningen och fixet med foder. Efter det tog jag mig faktiskt lite egentid med frukost, sedan på't igen med att fylla vatten i hagarna och annat småfix som behövdes tittas till eller göras.

Idag hade jag även en extra häst att se efter. En åring (senaste bebisen efter min foderhäst) som skulle ut och joggas framför vagn en liten sväng i skogen. Tänkte att jag skulle passa på att köra henne medans det var ljust, och innan jag skulle bli upphämtad runt lunch. Det är förvånansvärt roligt att köra häst, det slår mig varje gång! Och jag som har en förkärlek till unghästar, tycker att det är så jävla ascoolt - rent utsagt - att få prova på att köra en så ny och grön, men ack så snäll häst. De är så lill-gamla på nåt sätt. Sjukt häftigt!

Nu är jag nyss hemkommen från sjukhuset där jag varit på en neuro-undersökning, typ. Fick ligga i en stol och få elstötar i händerna. Det var inte speciellt skönt, let me tell you, att få stötar av elstängslen känns bättre. Så nu kryper det i hela händerna och jag har konstiga cirklar all over efter nå apparat. Lite nyfiken på hur länge det kommer att hålla i sig, men det märker vi väl.

Nu ska jag snart krypa ner i overallen och bege mig mot stallet igen. Förhoppningsvis behöver jag inte frysa asset av mig lika mycket som imorse. Haha, det är typ 1 plusgrad ute och jag tänker dra fram min overall som jag har när det är typ -20.. Men den är så skööööön!
Har ju kvar mina godingar som behöver motioneras, och det är så jävla jobbigt att rida när man är kall. Så det är väl egentligen lika bra att ta fram det tunga artilleriet på en gång. ;)

Ser faktiskt för första gången fram emot att rida i mörkret idag! Har köpt nya reflexer med små lampor på, som jag hade tänkt att prova idag. Jag är löjligt spänd på att se hur de kommer att se ut i mörkret och hur väl de kommer att fungera. Update kommer senare, nu ska jag bege mig iväg!

Puss och kram!

Kvällens skratt

Hahaha! Sitter och kollar igenom "gamla" bilder från sommarbetet, och hittade en som beskriver Göran typ på pricken.

"Bitch, I'm fabulooooous!"

 Åh, vi vill ha sommar igen <3

Jag hade tänkt att lägga ut ett "träningsprogram" här som skulle ha gällt för Göran i ca 4 veckor framåt, men eftersom det är så jäkla stenhårt i backen att det bara går att skritta ute (och knappt det), så väntar jag lite med att lägga ut det. I alla fall tills dess att snön kommer och underlaget har blivit mer stabilt.
Har tänkt att köra samma träningsprogram ca 4-5 veckor, utvärdera och lägga upp ett nytt. Vi får se hur det funkar, om det funkar och hur vi utvecklas i så fall. Vi får göra en utvärdering senare under vintern.

Puss och kram!

Lördagsmys

Mattes lilla hjärta, med den puss-vänligaste mulen i världen. Han gör mig så lycklig att jag kan börja gråta bara av att titta på honom. <3
Puss!

Grupp och grejer

Då våra planer att vara civiliserade på ridbanan igår gick i kras så fick lilla hästen vila istället. Anledningen till att vi inte kan använda banan just för tillfället är att den är nysladdad och stenhård i väntan på snön. Så fort det kommer ett litet lager med snö så kommer den att vara tillräckligt mjuk för att användas, så vi får helt enkelt ge oss till tåls tills dess.

I skogen är väl inte underlaget heller att hurra över, men där går det iaf att skritta. Så det är det vi har roat oss med idag. I grupp till och med! Min mamma fick låna Göran, medans jag tog våran foderhäst (som ni kommer att få bekanta er med mer senare) och sedan följde även Görans flickvän med sin matte med ut. Vi tog en skrittur i solen, allihopa och njöt av det fina vädret. Kallt, men skönt.

Åkte sedan upp en sväng på em/kvällen och släppte in Göran, mr. Mörkrädd vill inte vara ute när det bli mörkt. Jag passade även på att hämta ner en ny pyjamas åt honom från garderoben på skullen. Hittills har han fått klara sig med fleecepyjamas, men då det börjar bli nedåt -7°/-10° på nätterna så får han nu på sig ett 200g stalltäcke med glatt yta. Det passade fint i somras när jag köpte det, men det visade sig idag att det var lite kort i rumpan. Hm. Han lär ändå behöva ett nytt när det blir ännu kallare, och han lär faktiskt inte frysa rumpen av sig som det är nu, så tills dess att matte införskaffat pyjamas till de riktigt kalla nätterna så får han faktiskt stå ut.

Imorgon är det lite oklart hur det blir med motioneringen, då matte jobbar sin andra stängningshelg i rad. Görans mormor har Göran-jouren i helgen, så vi får se om de hittar på nåt roligt tillsammans eller om matte har en orastad odåga att ta itu med på måndag.

Nu ska jag snart smeta på mig allt smink jag äger och bege mig mot jobbet. 
Trevligt fredagsmys på er där ute som kan njuta av det, själv kommer jag inom en snar framtid att drypa av frityrolja.
Puss och kram!

Onsdagskörning

 Idag skulle Göran gå ett joggingpass framför vagn, för att bli av med lite energi inför imorgon, då jag planerar att vi ska försöka vara civiliserade uppe på ridbanan.
Matte har idag fått sig årets tur i vagn. Aldrig varit med om maken till överskottsenergi! Okej att han verkligen älskar att gå för vagn och att han brukar vara pigg och glad när vi är ute och kör, men detta, detta var på en heeeelt ny nivå.

Det började med att vi var så uppspelta att vi var tvugna att takta på sidan över åkern som leder till skogen, och när vi väl korsat vägen som leder in i skogen och kommit ut på våran ridled, så var det full rulle från start.

Vårat fina joggtempo som vi jobbat fram under flera veckor var som bortblåst och istället susade vi runt i skogen i någon form av superjogg, medans matte låg raklång i vagnen och försökte bromsa.
Göran travade överallt där man egentligen inte alls får trava för matte och travade suuuperfort på de ställena där man får jogga, helt obrydd om mattes försök att sänka farten.

Vi lyckades också skrämma slag på en gubbe som vi mötte i skogen, genom att göra ett graciöst svanhopp åt sidan och sedan fnorka högt. Stackarn. Och stackars matte, som gjorde otaliga (ganska misslyckade) försök att hålla ihop spektaklet.

Enda gången vi hade en fart under ljusets hastighet var när Göran slog i tvärniten då vi mötte en annan häst på vägen. Vi stod still i ca 2,3 sekunder, och sedan ångade vi förbi i superjogg igen, med matte fortfarande liggandes i vagnen.
Väl hemma var hästen väldigt nöjd och ganska så svettig, så det var bara att slänga på honom pyjamasen och sedan march in i lägenheten för middag. Inte illa, inte illa alls, om ni frågar Göran. 

Efter denna tur runt skogen har matte bestämt att kval i vår, det blir det. Det verkar som att jag fått en vinterhäst, och då är det bara att träna på nu. Ska börja klocka honom nästa gång vi är ute och kör intervaller. Har inte gjort det hittills, men nu känns det som att det kan vara bra, om inte annat för att kunna se svart på vitt om vi får någon fin utvecklingskurva eller inte. 

Nöjd kille efter turen. <3

Puss och kram!

Mörkerridning

Idag gav vi oss ut på årets första ridning i mörkret. Vi har klarat oss länge ändå utan att behöva ge oss ut i skogen på kvällstid, men idag gick det inte längre. Hästen måste rastas, så det var bara för matte att gilla läget, slänga på oss reflexer och pannlampa och traska ut i skogen. Eftersom vi aldrig innan ridit med pannlampa så provade matte att slå på den medans vi red över den instängslade åkern innan skogen - inga problem med den visade det sig. Sånt är bra! Matte hade iochförsig blivit väldigt förvånad om det blivit någon form av ståhej, men även om man har världens snällaste unghäst så har man ändå en unghäst. Matte får påminna sig själv om det ibland. Ganska ofta.   
 
När vi väl kommit in i skogen så visade det sig att ju mörkare det blev, desto mer dimma bildades.  Dimma och pannlampa är ingen bra kombination, det man ser framför sig är typ ett par små, luddiga, bruna öron.

Matte tycker att mörkerridning är fruktansvärt tråkigt, vilket i sin tur leder till att hästen tycker att det är ännu tråkigare. Och läskigt. Därför bestämde hästen raskt att vi skulle göra en sport av att kunna skritta runt skogen så fort som möjligt. Inte för att vi är mörkrädda, nej (vadå, skulle viiii?), utan för att FÖRST HEM VINNER! Simple as that. I våran iver att försöka spränga ljudbarriären med vårat minst sagt friska skrittempo så glömde vissa av oss stundtals bort att man måste lyfta på fötterna och se efter vart man går. Detta resulterade i 3 st spektakulära snubblingar där hästen höll på att tappa sin matte. Matte morrade (och bromsade) men inte brydde han sig nämnvärt om det, utan skrittade glatt vidare i superfart.

Även om matte verkligen, verkigen avskyr, avskyr, avskyr snön, så måste jag ändå erkänna att den hjälper till lite genom att det blir ljusare ute i skogen när man ska snubbla ut på tur kvällstid. Därför har matte bestämt att mörkerridning skall undvikas i största möjliga utsträckning fram tills dess att snön kommer.
Det är faktiskt inte alltid underhållade att skritta runt skogen barbacka i 400 km/h, med händerna i ett krampaktigt mantag medans hästen tycker att allt är skiiiitläskigt och skuttar runt med en hals så lång att en giraff blivit grön av avund.
Eller så ska vi se det som en sak att träna på. Två mörkrädda fegisar ute i skogen kan ju inte bli annat än succe, right?

Början på något nytt

Efter mycket om och men och många funderingar har jag nu ändå bestämt att vi ger hästbloggandet ett försök. Varför inte? Få saker engagerar människor så mycket som hästar och hästsporten, och eftersom jag älskar att läsa andras bloggar och bli inspirerad av detta, så tänkte jag att även jag kan dela med mig av mitt hästliv och kanske, kanske lyckas inspirera någon annan :)

I den här bloggen kommer ni att få följa mig och min kallblodskille på vägen mot både kvallopp i trav och utbildningen och träningen fram till att komma ut på tävlingsbanorna och debutera dressyr nästa säsong.
We hope you'll enjoy it!

Puss och kram :)